Det sekulariserade Kristdemokraternas kris

Åter rapporteras om hur illa Kristdemokraterna ligger till i opinionsmätningarna. Även gamla sympatisörer sviker partiet och mindre än hälften av de som röstat på KD 2010 uppges vilja göra det igen 2014. Så vad beror detta på? Troligen är det en identitetskris som grundar sig i en otydlighet i partiets förhållande till sitt kristna ursprung.

Kristdemokraterna definierar själva sitt partinamn på följande sätt:

”Vårt partinamn berättar vad vi står för – en demokrati byggd på kristen människosyn och värdegrund. En vanlig missuppfattning är att man måste vara religiöst engagerad för att vara med. Det är fel. Alla som delar våra idéer är välkomna i partiet.”

Partiet har utvecklats från en uttalat kristen rörelse sprungen ur frikyrkan (vilket skiljer ut dem från den övriga europeiska kristdemokratin), till ett sekulärt parti som vill kunna locka sympatisörer från alla trosuppfattningar. Samtidigt håller man fast vid begreppen ”kristen människosyn och värdegrund”, ett begrepp som sällan problematiseras och som allmänt antas stå för något oemotsägligen positivt. Den kristna ideologin innefattar dock annat än allmängiltig snällhet, bland annat vad gäller synen på sexualmoral, HBT-personer och abort. Detta är något som gamla sympatisörer såväl som meningsmotståndare tycks inse men som partiet verkar glömma.

I sann kristen anda har Kristdemokraterna genom hela sin historia haft ett starkt motstånd mot HBT-personer. Partiet vill gärna avfärda detta som enstaka olämpliga uttalanden av enskilda medlemmar och hävdar på sin webbplats att ”alla uttalanden som på något sätt kränker hbt-personers människovärde rimmar illa med vår ideologi.”, men som bekant är HBT-fobin ofta en naturlig konsekvens av den kristna etiken och har därför varit starkt ideologiskt rotad i just Kristdemokraterna som i inget annat svenskt parti.

Detta motstånd mot HBT-personer har på senare år tonats ner i partiet och det har till och med framkommit uttalat HBT-vänliga kristdemokrater, ja till och med kristdemokrater som själva är HBT-personer. Dessa har ofrånkomligen stött på patrull från det mer värdekonservativa gardet inom partiet. Annelie Enochson inser att partiets närvaro på Pridefestivalen inte är något som deras kärnväljare hurrar över. KDU:s kriskommission har konstaterat att partiets ofta negativa inställning till HBT-personer skrämmer bort potentiella väljare. Partiet och dess ledning har inte heller velat ta avstånd från dessa partimedlemmar, inklusive riksdagsledamöter, vars uttalanden tydligen ”rimmar illa” med partiets ideologi, trots kriskommissionens uppmaning att ”Företrädare som uttrycker sig negativt om homosexuella eller hbt-personers livsstil måste bli tillsagda”. Istället för att tydligt ta avstånd från HBT-fobin i partiet föredrar man att säga att folk har fördomar om Kristdemokraterna. Dilemmat för KD är att de å ena sidan inte vill framstå som HBT-fientliga men å andra sidan inte kan ta tydligt avstånd från det och därigenom riskera att alienera sina mer värdekonservativa sympatisörer. Partiets ovilja att ta avstånd från det innebär naturligtvis ett trovärdighetsproblem vid de tillfällen då de försöker driva HBT-vänlig politik.

För partiets opinionssiffror har störtdykt i takt med att partiet har mjuknat i HBT- och abortfrågor. Under tiden har Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen och talar gärna om kristna värderingar och kristen tradition. Ett nytt parti har bildats, Kristna värdepartiet, som tydligt visar att kristna värderingar inte bara innefattar den allmängiltiga snällhet som det nya, sekulariserade KD, som vill välkomna ”alla”, står för. Kristna värdepartiet har intagit den nisch Kristdemokraterna lämnat öppen och driver tidigare kristdemokratisk HBT- och abortpolitik.

Så frågan är vem det postkonfessionella, sekulariserade, KD, kan tänkas locka. Enligt opinionssiffrorna är det inte många. Partiet har förlorat sin nisch och lever i förhoppningen att begreppet ”kristen människosyn och värdegrund” kan tänkas ha någon verklig substans även frikopplat från den kristna trosuppfattningen. För många, även tidigare sympatisörer, framstår det nog snarast som en alltmer förlegad floskel från ett parti som inte riktigt vill stå för sina tidigare åsikter men ändå inte riktigt vill ta avstånd från dem. Kristna väljare överger partiet och nya, ickereligiösa, flockar knappast till ett parti som fortfarande framförallt förknippas med sin religiösa grund.

Det klokaste för partiet vore nog att sätta sig ner igen och fundera på vad som verkligen är deras ideologi och vilken målgrupp de vill locka. Vill de locka tillbaks tidigare kärnväljare som nu bättre igen sig i Kristna Värdepartiet, bör de återgå till hur de har varit förut. Vill de istället fortsätta förnya sig, med risk för att förlora en stor del av sina gamla kärnväljare, måste de förtydliga sig för att kunna locka nya väljare. Det görs inte med otydliga begrepp som ”kristen människosyn och värdegrund”. Ämnar de bli ett liberalt parti på humanistisk grund? Då kanske de kan locka fler väljare, men skulle isåfall göra klokt i att byta namn, dels för att förtydliga partiets nya inriktning och dels för att frigöra sig från och markera avstånd från sitt inte särskilt sympatiska förflutna.